Och nu har jag lämnat hjärtat på en annan plats, men känslorna finns kvar ändå.
Skatterna ögonen fångade och tanken som nu med allt den har
försöker måla konstverk av dem innanför ett par stängda ögon.
Att hålla i minnen med kedjor, hänga upp dem som en tavla
innanför stängda väggar utan fönster.
Ljudet av sirener någonstans där borta i en stad som aldrig sover,
där ingen hinner förblöda på gatorna där liv jämt springer, där
ingen vet vem man är och det är fantastiskt för då får man en chans
att kunna vara just det: den man är, vem nu det än är.
Höghus och ett underbart kaos av ett liv som pågår dygnet runt byttes ut
mot en stilla tystnad på en gård där alla fönster är släckta innan klockan
slagit midnatt. Och allt känns redan som en dröm man vaknat ur, som en
färgglad millisekund av en svartvit långfilm.
Men åh, åh, vad min tanke ska måla och fylla höstmörkret och allt som är
alldeles för välbekant och grått med bilder av vad som känts som ett helt
annat liv, en helt annan person. Någon annans liv fast ändå mitt.
Kanske kan jag blunda när jag öppnar dörren som leder mig ut på mina gamla
gator så jag kan drömma att jag går på mina nya.
De jag nästan kunde förmå mig till att kalla mina egna.
Tiden som gått, hur lång tid har det gått? Minuterna och timmarna och dagarna och veckorna flöt liksom ihop till en sådan ocean av tid, otydligt och dimmigt men med bilder så skarpa att de aldrig kommer suddas ut även om de känns som allt försvann på mindre än en dröm. Men tid är egentligen något så obetydligt litet, och så obegripligt stor, för så lite tid av så mycket liv hinner skapa så mycket.
Men nu får vi bygga fristäder av soptippar igen, och jag tror att vi är rätt bra på det.