Klockan tickar men den läker inga sår

Tid.  Vi väntar på den, vi talar om den, vi tittar på den, vi bestämmer i den, vi slösar bort den, vi spenderar den, vi räknar den, vi förundras den, vi förraktar den, vi väntar på bussen, vi är på jobbet, vi röker en cigg, vi sover, vi sätter upp deadlines, vi bryter dem, vi säger "imorgon", vi tänker "igår", vi klingar våra glas för den gamla goda tiden och shottar för det som komma skall, det där vi alltid pratar om att vi ska göra. Tid. Vi tycker att den är fel, "tiden är inte rätt" (eller på engelska: "it's not the time",om man tolkar den meningen bokstavligt så makear den jävligt mycket sense: it IS not the time. Det är vi!!!!)

Romantiserade tankar om tid. Tid är sekunder, minuter, timmar, dygn, veckor, månader år. Inte en hjälte, inte någon att säga "kom igen då, lappa ihop mig bäst du kan!" till. Klockan tickar, den läker inga sår.

Och: Är det inte ironiskt att det är när vi väntar på den som den faktiskt springer iväg? Den är inte påväg till oss som någon försenad jävel vi väntar på vid busshållplatsen i ösregn, som en bio som börjar en viss tid, som ett plan vi måste catch:a. Nej. När vi väntar, då springer den.

Om det här är slöseri med tid, då vill jag slösa bort mitt liv

Tiden är nu.